Två ridpass

Den här veckans ridlektion gick så bra som jag kunde önskat. Det blev en bra födelsedagspresent! Men det var inte den jag tänkte skriva om nu, utan två pass från början av februari.

Fjärde februari

Transportproblemen från slutet av januari fortsatte i februari, men den här gången drabbade det syrran. När hon skulle åka från jobbet dök det aldrig upp någon buss, så hon fick helt enkelt åka hem istället. För mig gick det bra att komma ut till Ekerö, och jag tyckte att ju mindre väg desto bättre snöröjt var det.

Lover Boy stod ute i hagen när jag kom, och hade flera centimeter packad snö i hovarna. Det tog lite extra lång tid att hacka bort den när jag gjorde honom i ordning för lektionen.

Vi fick träna på att ställa och böja, och på att öka och minska tempot, och redan från början var Rickard på mig att jag skulle sätta bättre fart på Lover Boy. Efter första galoppen, där jag fick jaga på honom konstant, var jag alldeles slut. Jag oroade mig till och med att jag skulle vara på väg att bli sjuk.

Arbetet passade i alla fall Lover Boy bra, och han kom ner i trevlig form. Rickard tyckte också att jag fick mer energi i honom, men det kändes inte som om jag fick en enda millimeter gratis.

Höjdpunkt från passet:
– Det syntes åtminstone inte hur mycket jag slet

Start  4/2 kl 19:36
Tid  00:42:27
Snittpuls  152 bpm
Maxpuls  187 bpm

Elfte februari

Jag känner att ju äldre jag blir desto nervösare blir jag, och då ofta när det kommer till ridningen. Det har framför allt kommit sedan Ville slängde av mig och jag gick runt och hade ont i ryggen i flera månader. Vissa pass får jag föraningar om att det kommer att gå dåligt, och den här gången var en sådan.

Från början av passet hade jag en känsla av att Lover Boy skulle fara iväg eller bocka någon gång under passet, där vi fick jobba med tempo och ställning precis som gången innan. Till en början levde han inte alls upp till mina farhågor, utan var snarare rätt så trög och oenergisk, men ett tag in i passet började han tagga till.

En allt piggare häst jagade på mina hjärnspöken, och till sista galoppen så var jag övertygad om att Lover Boy skulle busa. Jag var nära att stå över och skritta på mitten medan de andra galopperade, men jag bestämde mig för att utmana mig själv. Till min stora lättnad så fattade han galopp snällt och fint, och jag tror hjärnspökena dog av förvåningen. Oron försvann, och ersattes av stolthet över att jag vågade.

Höjdpunkt från passet:
– Jag lyssnade inte på nervositeten utan utmanade mig själv

Start  11/2 kl 19:35
Tid  00:46:13
Snittpuls  138 bpm
Maxpuls  183 bpm
Intensitet  16

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s